10/12/2025
“KOPIERAT FRÅN KOLLEGAS INLÄGG:
Det är aldrig synd om tandläkare” – ett litet försvarstal från verkligheten 🦷🦷
“Det är aldrig synd om tandläkare”
Sa en mycket god vän till mig,
Och ja, så kan man ju tro — tills man öppnar dörren till verkligheten.
Vi är en av Sveriges minsta yrkesgrupper. Ett litet gäng människor som springer mellan akuta behandlingar, implantat, röntgenutlåtanden, byråkrati och patienter som innerst inne helst hade varit någon annanstans (men ändå vill bli räddade nu direkt, helst utan kostnad och utan bedövning – men gärna utan smärta också).
Samtidigt berättar media att tandläkarna minsann driver upp priserna, gör för mycket, gör fel saker och borde, om jag tolkar tonen rätt, skämmas lite.
Riksrevisionen konstaterar att subventionerna driver upp priserna. Politikerna konstaterar att tandläkarna gör för svåra behandlingar. Patienten konstaterar att allting är för dyrt.
Och mitt i detta ska man stå, med en highspeed och en kofferdamklämma i handen, och vara lugn som en tibetansk munk.
Det alla glömmer:
• Vi utbildar oss i fem år för att sedan inse att den svåraste kursen hette inte “Endodonti A” utan “Tandvårdsstödet och dess 1473 åtgärder”.
• Vi ska hantera kirurgi, infektioner, anatomi, mediciner, psykologi, teknik, mekanik, juridik, ekonomi och ibland även sönderstressad existentiell coaching av patienter som hört en skräckhistoria av en granne som “kände nån som kände nån”.
• När vi gör billiga behandlingar är vi “snåla”.
• När vi gör avancerade behandlingar är vi “giriga”.
• När vi gör exakt vad som behövs säger någon: “Men varför kostar det pengar?”
Överutnyttjande?
Riksrevisionen tror att tandläkare glatt “överutnyttjar” dyra behandlingar.
Det är gulligt att de tror att man hinner överutnyttja något över huvud taget när man knappt hinner äta lunch.
Producentfångst?
Ja, naturligtvis. För vi tandläkare sitter ju hemma och tänker:
“Åh vad härligt, ännu mer administration från staten! Hoppas det blir fler kontroller, fler blanketter och ännu fler rekommendationer om enklare behandlingar som ‘hade räckt’. Jag ÄLSKAR att känna mig misstänkliggjord!”
Sanningen är enklare:
De flesta tandläkare gör varje dag sitt allra bästa — trots system, regler, press, priser och en arbetsmiljö som ingen utanför yrket riktigt förstår.
Och trots detta:
Varje dag skiljer tandläkarna smärta från lindring, kris från kontroll, tandlossning från trygghet.
Men det är aldrig synd om tandläkare…
Nej då.
Det är först när tandläkaren inte längre finns som man märker hur mycket man saknar dem.
När implantatet sitter lite på sniskan.
När tanden spricker fredag 18.30.
När man inser att en specialisttid om tre månader kanske inte känns optimalt.
Då, plötsligt, är tandläkaren en nationalhjälte.
Men det är lugnt. Vi är vana.
⸻
Slutsats
Att vara tandläkare i Sverige 2025 är som att balansera på en lina över ett getingbo medan någon skriker:
“Kan du göra det lite billigare och snabbare och varför gjorde du inte bara en lagning?”
Men vi fortsätter. Vi hjälper. Vi löser. Vi bygger om, bygger upp och räddar det som räddas kan.
För när det personliga mötet sker, när patienten lämnar smärtfri — då glömmer vi allt.
Just därför är det faktiskt lite synd om tandläkare.
Men mest är det synd om alla som inte förstår hur viktiga de är — förrän de behöver en.
